Fortsätt gärna att hjälpa mig att förändra livet för några barn

Det är mer än ett och ett halvt år sedan jag var i Kamulu. Sedan dess har jag valt att stödja några enskilda barn och ungdomar i stället för att bidra till hela barnhemmet. På det sättet vet jag helt säkert att pengarna verkligen används till deras skolgång och framtida utbildning.

Några vänner bidrar med summor som de antingen skickar till mitt Afrikakonto varje månad eller som engångsbelopp. Jag skickar alla pengar till ett konto i en kenyansk bank. Det disponeras av Father Chris som är präst i Kamulu. Han betalar deras skolavgifter och ser till att det de behöver blir köpt.

Det fungerar mycket bra. Jag har täta e-mailkontakter med personer som träffar barnen och ungdomarna och får veta hur det går för dem.

Läs mer om detta på http://www.foraldralosa-barn-i-nairobi.blogspot.no/ och hör av dig om du är intresserad av att bidra.

Den här bloggen kommer jag inte att uppdatera mer.

Hälsningar Elisabet

Hemma

Resan gick bra och nu är jag hemma i stan.

För första gången fick jag äntligen se alperna från ovan.

Nu ska jag sova!

Trött men nöjd

Fredag kväll. Ja, nu sitter jag här på Addis Abeba flygplats igen. Fyra timmar känns plötsligt väldigt länge, förmodligen för att jag är trött. Steg upp vid kvart i sex i morse, efter att ha legat vaken ett bra tag. Det har varit tidiga kvällarn och morgnar i tre veckor nu, med bara något undantag.

Försökte koppla upp mig mot internet med mina båda mobila bredbandmodem (orange och telenor) men inget av dem hade täckning. Föga förvånande, men det var ju värt ett försök i alla fall. Först senare kom jag på att testa om det fanns något trådlöst - och det gjorde det. Men det var segt och alla sidor funkade inte,

Dagen har varit lugn och skön. Jag lämnade Baraka före åtta i morse. Alla barnen + personal följde mig till stora vägen, där jag sa tack och hej till dem.

Vid vägen mötte Kinuthia och kusinen Wamboi mig. Jag hade sagt till familjen att vi måste åka klockan två, trots att det skulle räcka om vi kom iväg tre. Tur var det att jag var så förutseende, för att jag sagt klockan två betydde att familjen var klar att fara kvart i tre.

Vi åkte i farbroderns matatu (lokal minibuss). Det var hela familjen med mina tre barn, deras tre kusiner, faster och farbror samt läraren Nicholas från Baraka. På vägen plockade vi också upp lärarna Susan och Elocy, som kom från sin kurs i Nairobi. Jag hade med andra ord ett stort, härligt sällskap som vinkade av mig.

Det var lite sorgligt förståss, fast ärligt talat så känns det bra att åka hem nu. Ovanlig känsla. Kan inte påminna mig att jag känt den någon gång förut.

På vägen till flygplatsen stannade vi i Ruai och jag köpte gröna och svarta bönor i en liten bönbutik. De svarta är samma som vi har i Sverige, men de gröna, som är jättesmå, har jag aldrig sett. De är väldigt goda, så nu blir det kenyanska grytor i mitt kök!

De här veckorna har varit både roliga och lite jobbiga. De har gett en del insikter som inte varit så enkla att tackla, men övarlag så är jag nöjd med allting, och framför allt har jag haft roliga och intressanta dagar med barnen och många nya vänner i alla åldrar. Kan man egentligen ha det bättre?

Den som lever får se

Idag var det sista dagen här på Baraka. På morgonen åkte kokerskan Maggie och jag till Ruai som är en liten stad cirka 1 mil härifrån, och handlade mat på supermarketen där. Jag ville bjuda barnen på en önskemiddag och då valde de spagetti och chapati. Vi handlade grejer till det och en god sås med potatis och bönor.

På eftermiddagen gjorde barnen och några av personalen chapati till alla. Middagen blev en fest där alla åt sig mätta, något som de ofta inte får. Det var glada och lyckliga barn som sedan sjöng, dansade och pratade hela kvällen.

De är fantastiskt goa och säger att de kommer att gråta när jag far, att de kommer att sakna mig och att de alltid kommer att minnas mig och önska att jag snart kommer tillbaka. Den som lever får se när det blir.

Då har man krockat i Afrika!

En utfärd med Chris för att göra ett bankärende i Buruburu i Nairobi, slutade inte som det var tänkt. Vi krockade med en bil som körde om en bil som vi mötte - och satt plötsligt fast, tre bilar i varann. Som tur var blev ingen allvarligt skadad, men jag har i alla fall en redig bula och ett blåmärke på benet. Föraren och passageraren i bilen som orsakade olyckan gav mig ett klart intryck av att vara drogade. De såg till att snabbt ta sig till sjukhus för att slippa prata med polisen och när de kom tillbaka gjorde de tecken till bilens ägare, som då hade kommit, att de inte ville prata med polisen. Några alko- eller drogtest gjordes inte.
Efter två timmar på polisstationen kunde vi äntligen göra vårt bankärende och fick sedan skjuts tillbaka till Kamulu av en vän till en vän till Chris.

Fast innan vi åkte hem åt vi en pizza och det var SÅ GOTT! Inte nog med det; på Pizza Hut fanns en RIKTIG TOALETT! Vilken lycka! Meningen med olyckan måste ha varit att jag skulle få komma dit!

Vad mer? Jo Esther, flickan med malaria, är pigg idag. Hon tog två tabletter igår och redan idag på morgonen märktes det skillnad. Under dagen har hon blivit precis som vanligt. Vilket svammel av alla som hävdar att malaria inte går att bota.

Malaria och ett annat barnhem

Idag fick en av flickorna malaria. Eller rättare sagt fick diagnosen. Hon började känna sig dålig igår.
Själv hittade jag en liten insekt i hårbotten. Den hade bitit sig fast. Fick ett myggbett i kväll också, men jag käkar ju Lariam så jag är inte orolig.
Dessutom hittade jag en flerbening i sängen för första gången i kväll och såg en jättespindel på toan.

Idag åkte vi och badade igen, för sista gången. Det känns verkligen bra att ha fått ge barnen glädje och upplevelse.

Idag har jag också besökt ett annat barnhem som ligger i östra delarna av Nairobi, alldeles intill ett slumområde som heter Congo. Standarden där är mycket lägre än här. Barnens sängar står jättetrångt och det finns i stort sett ingen plats för deras kläder. Gården de har går knappast att leka på och pojkarna sover i ett plåtskjul. Men det var glada barn, hela och rena och jättefina. Jag hoppas få anledning att besöka dem igen.

City och hemlängtan

En sak undrade jag över i nio veckor i vintras. Men glömde kolla när jag var hemma. Nu har jag funderat på det igen i två och en halv veckor: Hur kommer det sig att Orion syns på södra stjärnhimlen?

Kenyatta Airport är very buzy. Vi ligger under den östra utflygningen (eller vad det nu heter) och man ser hur det lyfter plan med bara några minuters mellanrum hela dygnet. På fredag är det min tur att åka med. Märkligt nog så längtar jag hem lite grann. Det är så gott som första gången. Eller för att vara exakt så är det fjärde gången. När jag var på BB längtade jag hem nåt fruktansvärt, alla tre gångerna. Men annars har jag aldrig gjort det. Trodde inte att jag kunde. Det är en intressant erfarenhet. Känns faktiskt rätt bra!

Idag var jag in till stan igen. Det är rätt kul för nån timme, även om det är rusktigt stökigt där.